|
Nr 1 - januari 2000 |
|
Drömmen om fri energi av Göran Westlund 
Gammaldags elkraftsgenerator, 3000 hästkrafter Det var för samtiden en fantastiskt syn, de första maskinerna som gick av egen kraft. Vagnar som rullade utan att dras av hästar, fartyg som plöjde fram genom sjön utan segel. Men det där med ”egen kraft” är något vi numera omprövat. Vi tvingas inse att det trots allt krävs uppoffringar av olika slag för att få maskinerna att gå. Någonstans i systemet måste energi tillföras utifrån, och den kostar. I form av pengar och miljöbelastning. Alltsedan man började förstå att också maskinernas energi hade sitt pris, har människan sökt efter den ”fria energin”, den som skulle kunna hålla en maskin i gång i all evighet, utan uppoffringar för vare sig kassan eller miljön. Man kallade från början en sådan maskin för perpetuum mobile, evighetsmaskin. Otaliga uppfinningar har refuserats på patentmyndigheter världen över, där uppfinnaren själv var övertygad om att han lyckats skapa en perpetuum mobile. Men vetenskapen godtog inte deras ideer, och de kunde inte visa en i längden fungerande modell, trots många fiffiga försök. Fysikerna har med hjälp av naturlagarna kunnat visa varför det inte går, och det godtar numer de flesta. Men drömmen finns kvar, fastän nu i nya former. De skickligaste uppfinnarna kan sin teori, och försöker hitta vägar att utnyttja den i stället för att motsäga den. Energi finns i själva verket överallt. Svårigheten är inte att få tillgång till den, utan att sätta den i nyttigt arbete. En för alla välkänd form av fri energi är solenergin. Det är den man kommit längst med, när det gäller att omvandla den till mänskliga nyttigheter. Men solenergin är förknippad med en del svårhanterliga problem. Det första är att den är begränsat tillgänglig på den plats där man för tillfället behöver den bäst. Hur ska vi till exempel få tillgång till solenergin under de svenska midvinternätterna? Det andra problemet är att det är ganska dyrt och komplicerat att ta tillvara solenergin, åtminstone i förhållande till energiutbytet. |
|
Innehåll
|
|
Victor Schauberger, timmerflottare och vattenmystiker Trots allt kommer solenergi troligen att spela en växande roll i världens energiförsörjning. Men visionärerna söker efter något annat. Den berömde Victor Schauberger, tysk skogvaktare och expert på timmerflottning under mellankrigstiden, ansåg sig ha funnit en lösning. Schauberger var inte vetenskapsman och kunde inte på ett för vetenskapen tillfredsställande sätt förklara vad han funnit. Men han påstod sig ha konstruerat apparater som visade riktigheten av hans teser. Han menade att det i strömmande vatten bor krafter, som skulle kunna nyttiggöras på ett annat sätt än i konventionell vattenkraft, så att obegränsad energi skulle kunna göras tillgänglig för människan. Han fick dock inte tillfälle att före och under andra världskriget utveckla sina idéer, utan fick ägna det mesta av sin kraft åt sin specialitet, nämligen anläggning av flottningsrännor. Det här kan verka trivialt, men faktum är att hela detta numer förlegade sätt att frakta timmer revolutionerades av Schaubergers uppfinningar. Efter kriget intervjuades Schauberger av amerikaner och återvände från dessa intervjuer djupt besviken. Han hävdade att han skrivit på papper att överlåta alla sina idéer om den fria energin till amerikanska krigsmakten, och att han samtidigt avhänt sig rätten att arbeta vidare med dem själv. Från amerikanska krigsmakten har inte hörts något om detta. Efter Schaubergers död har försök gjorts att konstruera maskiner baserade på hans dunkla och ofullständiga beskrivningar. Ingen fungerande maskin har dock visats för allmänheten. Det förefaller som om studiet av Schaubergers tankar numer måste hänföras till esoterisk filosofi snarare än till vetenskap. Om Schauberger kan du läsa i Olof Alexanderssons intressanta och spännande bok ”Det levande vattnet”, som är en biografi över Victor Schauberger. Men jag vet inte om den ännu finns i handeln, det är några år sedan den kom ut. Här är några intressanta länkar:
Här i Sverige har nyligen en amatörforskare kommit fram med en annan tanke, som möjligen är besläktad med Schaubergers. Det handlar om att nyttiggöra den så kallade corioliskraften. Denna uppstår i jordens vatten- och lufthöljen till följd av jordrotationen. Corioliskraften styr bland annat rotationsriktningen hos lågtryckens luftströmmar, så att dessa går moturs på norra halvklotet, men medurs på södra. Vladimir Kangas i Göteborg har under 25 år arbetat med det här. Han har tillammans med sin kompanjon Hillar Neem dokumenterat sina tankar i vetenskaplig form, och ska till och med ha konstruerat en arbetande prototyp, baserad på sina idéer. Faktum är att han varit så framgångsrik, att han lyckats patentera idén i Sverige, något som mycket sällan lyckas med sådana här oortodoxa uppfinningar. Chalmersprofessorerna Erik Olsson och Olle Brander har studerat uppfinningen och med stort besvär lyckats analysera den matematiskt. Deras uppfattning är att tankegångarna bakom är listiga och intressanta, men att man kan visa matematiskt att uppfinningen inte kan fungera. På patentverket går man inte heller i god för att det hela fungerar, men där säger man sig sakna resurser för att bevisa motsatsen. Kangas har gjort troligt att det kan fungera, och därmed anser man att man måste bevilja patentet. Kangas och Neem tror själva att det största problemet är psykologiskt. De menar att människor till att börja med värjer sig för alltför överraskande nya tankegångar. De anser dock att bara de får tid och resurser kommer de att övertygande kunna visa vad som kan göras med deras uppfinning. Förhoppningen om att kunna skapa ”gratis energi” lever mycket starkt hos många människor. Det må vara att kåren av etablerade forskare och tekniker är skeptisk, men bland många andra är både förhoppningarna och tron desto starkare. Så även om Kangas och Neem inte får stöd av samhället för fortsatt arbete kommer säkert många andra att ställa upp. Och vem vet, kanske vi till sist står där med något som revolutionerar världens energihushållning? Men lika möjligt är det att Olsson och Brander har rätt, och att det här inte leder till något. Det skulle ju vara tråkigt i så fall. Men tråkigast av allt skulle det vara, om det uppstår en mytbildning, som hävdar att Kangas och Neem motarbetas i hemlighet av industrin. Sådana myter cirkulerar kring många andra uppfinningar, till exempel bilar, som skulle kunna drivas på nytt sätt. De som sprider dessa myter baserar dem på att nya, märkliga konstruktioner ofta köps upp av industrin, för att sedan läggas ned. Då tror man, att själva syftet hos industriföretagen är just att lägga ned projekt som skulle kunna hota industrin. I själva verket spenderar dock de stora bilkoncernerna själva ofantliga belopp på forskning och utveckling kring alternativa framdrivningssätt för bilar. Men kostnaderna från idé till en ny produkt kan vara flera tiotals miljarder kronor. Så industrin kan bara följa upp de projekt som verkar mest lovande. Likadant kan det bli med corioliskraften. Kanske skulle man kunna utveckla något som satte den i nyttigt arbete. Men om det kostar tiotals miljarder kronor innan man ens vet om det säkert går, då lär det dröja mycket lång tid innan vi får se en praktiskt arbetande teknik på det här området. Det beror i så fall inte på en ogin och misstänksam industri, utan har enklare ekonomiska orsaker. Men om vägen från det här patentet till en fungerande teknik är kortare, då kommer kanske Kangas och Neem att lyckas. Källa: tidskriften Ny Teknik vecka 1999-50 nr 37.
En klassiker på området fri energi är den berömde Nikola Tesla. Han var född i på landet i nuvarande Kroatien år 1856, och studerade fysik vid polytekniska institutet i Graz. Där gjorde han epokgörande studier av växelström. På den tiden var det likström som utnyttjades i elektriska installationer, och världsledande på området var Thomas Edison. År 1884 kom Tesla till USA med förhoppningen att få gehör för sina ideer där. Han blev tämligen omgående anställd av Edison och arbetade för honom några år. Geniet Edison var dock inte öppen för Teslas idéer om växelström. Tesla slutade därför hos Edison och började arbeta för industriföretaget Westinghouse, som tillverkade växelströmstransformatorer, och som nu ville att Tesla skulle utveckla en motor för växelströmsdrift. Tesla kunde på bara 10 månader konstruera världens första växelströmsmotor. På Westinghouse blev man så överförtjust över hans insatser att han erbjöds livstids anställning med en provision på 2,5 dollar per hästkraft (man mätte inte i kilowatt ännu) på all växelströmsutrustning företaget sålde under hans livstid. Westinghouse och Tesla installerade så småningom kraftverk för växelström i Niagarafallen. Tack vare Westinghouse och Tesla producerades all elkraft i USA av växelströmskraftstationer år 1905. De följande decennierna gjorde Tesla en enorm mängd uppfinningar och registrerade efterhand 800 patent. Många blev miljonärer på dem, men inte Tesla själv, som tycktes vara ointresserad av pengar och inte bevakade sina rättigheter. När hans vän George Westinghouse avled 1913 vände Westinghouse ryggen åt Tesla, som därmed inte längre förmådde fortsätta med sina storslagna arbeten. Tesla dog 1943 under rätt sorgliga omständigheter, bortglömd och fattig, vid 86 års ålder. 18 månader efter hans död fastlog emellertid högsta domstolen i USA att det faktiskt var Tesla som uppfunnit radion, inte (som många fått lära sig i skolan) Marconi. Ett antal av Teslas viktigaste uppfinningar och patent kom att revolutionera hela industrin, och Tesla anses av många ha varit en av det gångna århundradets största tekniska genier. Men vad som gör att Tesla i dag tilldrar sig stort intresse är kanske än mer alla de uppfinningar och patent, som inte ledde till några industriprodukter. Bland dem finns olika slags apparater för förstärkning av elkraft på ett sätt som enligt uppgift innebär att man får ut mer kraft ur apparaten än man matar in, och något slags frienergimottagare, som sägs kunna hämta elkraft direkt ur luften. Teslas kanske märkligaste uppfinning är krafttornet, som han byggde år 1904 vid en liten by på Long Island. Det var ett närmare 30 meter högt, 8-kantigt torn av träbjälkar överdragna med stålwire, och krönt av en kupol av liknande konstruktion. Det stod på en betongplattform, och under denna fanns i själva marken en mystisk konstruktion med okänt syfte. Tornet skulle enligt Tesla kunna drivas av en 100 hästkrafters generator. Med hjälp av hans uppfinningar skulle tornet kunna förstärka denna kraft till närmast obegränsad storlek och sända den ut över hela världen. Det skulle kunna fungera både som radiosändare med global räckvidd och som elkraftsändare för trådlös kraftöverföring. Tornet blev dock aldrig fullbordat. Jag har vid en sökning hittat ca 65 000 webbsidor om Tesla. Detta visar att han i dag är allt annat än bortglömd. I vetenskapliga kretsar ihågkoms han väl främst inom ämnet teknikhistoria. ”Vanligt folk” ser honom som en hjälte, den ensamme pionjären, som först frälste världen och sedan bortglömdes och föraktades. Inom New Age-kretsar är det förstås hans idéer kring frienergi som lockar och utmanar. Man kan köpa böcker med detaljerade beskrivningar av en del av hans uppfinningar på området. Men jag har faktiskt aldrig hört talas om någon som lyckats visa arbetande modeller eller praktiskt användbara tillämpningar. Med det enorma intresset för hans verk, som vi kan se i dag, så är detta i mina ögon märkligt. Det måste finnas tiotusentals människor som försökt. Så för mig är det oklart om Tesla efter sin produktiva tid på Westinghouse verkligen skapade något användbart, eller om hans geni slog över i något slags galenskap och fantasteri.
En mycket mer komplicerad idé för frienergi presenterades på SAFVE-symposiet i Stockholm år 1994. SAVFVE betyder Scandinavian Association for Vacuum Field Energy. Symposiets ordförande, Dr. Hal Puthoff från Center for advanced studies i Texas, presenterade en idé som har testats experimentellt. Den bygger på något som kallas Casimireffekten, ett (om jag förstått saken rätt) kvantmekaniskt fenomen. Casimireffekten innebär att två parallella, elektriskt ledande plattor attraherar varandra, beroende på att strålningstrycket på deras utsida är mindre än på insidan (mellan dem). Detta fenomen sägs också kunna observeras på elektronstrålar. Om de med hög hastighet får träffa en anodplatta, frigörs mer energi (enligt preliminära mätningar hela 10 gånger mer) än vad som krävdes för att accelerera dem. Det här beror på att Casimireffekten är verksam mellan elektronerna på ett sätt som ändrar deras energipotential tack vare själva rörelsen.
Jag
misstänker själv att den här idén har
oerhört långt från något slags
industriellt genombrott. Men en amerikansk forkskare, Jordan
Maclay, har fått pengar av NASA för att
försöka bygga en arbetande modell av en maskin som
drivs av Casimireffekten. Detta projekt syftar till en mycket
liten apparat, byggd med en teknik hämtad från
mikroelektroniken (källa: Ny Teknik 00-5). Om du
själv vill läsa mer om tankar kring Casimireffekten
finns en
symposiedokumentation från
Organisationen för ny fysik (se
också nedan). Det här var bara några axplock i den rikhaltiga idéfloran kring frienergi. Om du vill följa det här området kan jag rekommendera följande webbplatser:
|
|
|
